16 augusti 2007

Livskriser

 
Ända sedan jag började blogga igen har jag följt några andra bloggare.
Två av dessa är Elisabeth och Ella som båda skriver om hur livet förändras efter dramatiska sjukdomsbesked.

Mina tankar har kretsat kring detta med hur olika vi beter oss när det gäller att prata om de kriser vi hamnar i.
Vissa vill helst inte prata om sjukdomar, problem eller annat jobbigt.
Delvis hör jag väl till dessa, i alla fall när det gäller vissa problem som jag kan ha.
Däremot så pratar jag om min cancer och hur jag upplever den. Själva ordet cancer är så laddat att man liksom måste "ta udden av" det.
Jag tror att det är så att jag vill prata om detta för då blir det inget spöke som kommer fram när det är mörkt, eller då man är ensam.
Pratar jag öppet om cancern så kan den inte göra mig lika illa.
Andra tänker tvärt om. Pratar man inte om det så finns det inte.

Lite så kanske det är även för Elisabeth, Ella och andra som skriver och pratar om sjukdomar som drabbar familjen.
Detta är mina egna funderingar och ni andra tänker nog kanske annorlunda.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är som dig. Jag vill prata om det. Hellst med alla. Men ibland är jag rädd för att skrämma någon och håller tyst av någon slags hänsyn.

Det är kanske olika också hur man är som person innan man får sjukdom/problem. Är man en öppen person kanske det är lättare att prata. Bloggen är i alla fall ett underbart redskap för detta, eller hur? =)

bollebygdsbo sa...

En blogg är bra att ha.
Där är det ingen som avbryter, eller läser tidningen, eller går sin väg. I alla fall som man ser. :-)

Ella sa...

Hm... tänkvärt det där. Jag har ju svårt för att prata, det är så mycket lättare att skriva för då tvingar jag inte någon att lyssna...

Hur man är har nog med många saker att göra, hur man var från början, hur öppen man är, hur man själv känner inför sjukdomen... den aktuella dagsformen ,)

Ja, en blogg är bra där kan man ösa ur sig allt som man inte kan i verkligheten av hänsyn till sina närmaste.

Kram till dig!

Dubbelörn sa...

Håller helt med dig men har ibland själv svårt att öppna mig så där på riktigt... Finns många svåra delar som jag har svårt att ta upp o som kanse bara kommer fram här o där i min blogg. Kanske hade varit skillnad om jag fr början valt att vara öppen... Har även erfarenhet fr nätet som inte alltid är så positiva vilket kanske också har gjort mig lite försiktig...

Men kände när jag miste min bästa vän i cancer för en månad sen att bloggen var min räddning...

Har mailat dig...
Kramar

Dubbelörn sa...

Glömde säga att jag har länkat till dig *skrattar*

Kram

bollebygdsbo sa...

Jag tackar för både mail och länkning.

Som några av er vet finns det saker som jag inte heller skriver om på bloggen. Vid vissa tillfällen bör man nog ligga lågt för att inte såra eller fördärva.

Elisabeth sa...

Min vän... så klok du är! När du skriver" prata om detta för då blir det inget spöke som kommer fram när det är mörkt, eller då man är ensam".. så vackert och tänkvärt!
Att du skriver om din cancer är modigt och starkt.. att skriva för din skull! Och som du också skriver om ordet "cancer", så är det ett skräckfullt ord, och har under många många år varit en stor skräck för många! Förut hette det ju "kräfta", och det var ju inget bättre ord det!

Sen är jag glad om jag får följa med på din resa, och din berättelse... så kanske jag kan vara samma livlina för dig, som du är för mig..!

Ha det bäst.. min vän!

Många många kramar..

Ps. Tack för din värme och dina ord av omtanke borta hos mig.. en livlina är du för mig..Kram igen..

Bloggblad sa...

Jag tror som du, att det är bra att prata om sina problem och sjukdomar. Fast inte med vem som helst...
Eftersom jag inte är anonym på min blogg längre har jag jättesvårt att skriva nåt om det som tynger mig. Det tar emot. Men jag har folk att prata med i stället. Och så skriver jag pappersdagbok där jag ältar av mig det jobbiga i livet.