10 september 2007

Inlägg apropå min kommentar hos Elisabeth.

Börjar med bilden från kommentarssidan hos Elisabeth.
Läste ju in ett "R" mellan bokstäverna O och N.
Ursäkta den enkla humorn, men jag tyckte det såg lite kul ut.


Nu till lite allvarligare saker.
Det där med att våga må bra eller dåligt.

Detta blir lite personligt, kanske på gränsen till privat, men jag skriver ändå.

Våren 2002 var en väldigt bra tid. Jag började må riktigt bra, gick ned 20 kg i vikt, fick bra kondition och allt var härligt.
Så var jag hos läkare i maj för blodtrycket, även det hade blivit bättre.
Jag uppmärksammade honom på att jag hade en knöl på ovansidan av vänstra bröstet.
Han trodde inte att det skulle vara något farligt eftersom jag inte hörde till någon riskgrupp. Rökte inte, hade fött flera barn, ammat barnen och så´nt där som gör att risken minskar.
Men för säkerhets skull blev det en remiss till mammografi.
En vecka före midsommar var jag inne i Borås. Det blev mammografi, ultraljud och punktion.
Tisdagen före midsommar skulle jag komma till läkaren och få besked.

Ni som brukar läsa här, eller har läst min hemsida, vet vilket svar jag fick av läkaren. Om inte så kan ni läsa på hemsidan.

Efter detta har jag aldrig vågat tillåta mig att må bra. Den rädsla som jag känner för detta är så jobbig.
Jag vill ju må bra! Men är så rädd att om jag går ned i vikt och allt känns bra så drabbas jag igen av något hemskt. Detta ger ångest, och jag kan inte tala om detta för tänk om andra ser mig som "tokig".
Jag försöker bearbeta det, och ibland tror jag att jag lyckts, men så kommer det tillbaks.
Jag vet ju att risken att jag ska bli sjuk igen är större ifall jag inte gör allt för att må bra, men det hjälper inte.

Med detta vill jag säga att det kan krävas mod för att våga må dåligt, men också för att våga må bra.

Nu ska jag ta tid till sådant som ska göra att jag mår bra.
Kan ju i alla fall göra ett rejält försök och hoppas att det går vägen den här gången.

En stor del av denna måndag har jag ängnat åt gamla fotografier.
Vilken tid det tar när man börjar titta på gamla foton.
Jag hämtade en hel hög hos mina föräldrar tidigare idag. En del i album och en hel del i kuvert och påsar.
Många minnen väcks till liv.
Nu ska jag börja scanna in flera av fotografierna, så får man se hur de blir. Hoppas att det blir såpass kvalitet att det kan bli nya pappersbilder eftersom vi vill ha kopior av dem.
Jag har tänkt göra fotoböcker av dem också.

Lovar att tala om hur det går med fotona.
Några hamnar säkert också på mina fotosidor med nostalgibilder.

4 kommentarer:

Evas blogg sa...

Vilken fin ändring du gjort! Och härlig bild på, jag antar, du som liten. Ja att VÅGA må bra är en konst, just rädslan över att något hemskt ska hända igen förtar glädjen. Svårt att bemästra men man får kanske ta en liten sak itaget: en liten fin stund att minnas, något roligt man gjort, ett kärt möte....kanske en sak per dag, till att börja med. Ändra tanken. Jag vet, det är svårt. Har jobbat på det under många år och ibland funkar det bara inte. Desto roligare när det gör det! Lycka till med dina foton!

Elisabeth sa...

Så tänkvärt av dig.. och helt riktigt! Det är precis som du säger.. att våga få må bra är precis en lika svår väg som att våga få må dåligt! Du är sannerligen en mycket klok kvinna..

Ett verkligt bra inlägg, och så himlabra skrivet..modigt!

Det där med din tanke i början - ja, det blev faktiskt ganska roligt!! Du är inte bara klok... du har humor också! Den kan hjälpa oss långt i livets villervalla! Tack för att du delar med dig av din..

Varmaste kramar...

Pialotta sa...

Visst är det kul att kolla i gamla fotoalbum.. skrattar gott åt allt man varit med om som finns där som ett kärt minne:-) Scanna in de gamla bilderna är roligt, önskar bara att jag hade fler.. det var inte så vanligt att fotografera förr.. men har varit hos mamma och sett foto sedan min gamlamormor var ung.. de där bilderna är ifta bruntonade.. lite svårt att få dessa klara, men efter många försök blir de ganska så bra.
Jag har läst på din hemsida om din sjukdom..
Jag trodde ju mig oxså ha en knöl för lite sedan, men som tur var så var det inget sånt:-)
Ha de nu så fint..
Kram

Dubbelörnen sa...

Vil skriva så mycket för jag har känt detsamma som du... När vi miste vår son så var det bara en av raden av hemskheter som hänt oss inom loppet av ett par år. Vi var livrädda att njuta av glädje el minsta lycka länge, länge... Det tog nog säkert år innan jag vågade glädjas o njuta av en tillfällig lycka.

Nu år efteråt så har jag nog fått insikten att man ska njuta fullt ut när man har lyckan o känner lyckan... Ingen vet något om morgondagen o varför då missa njutningen när man hade chansen till den...

Miste min äldsta vän i cancer i sommar, fr det hon fick beskedet så tog det bara 6 mån... Känner än mer starkare att leva när man har hälsan o viljan, njut fullt ut av livet!

Varmaste kramarna