12 oktober 2007

Ljus i mörkret


Tänkte delge er några av de tankar som for genom mitt huvud idag på mina promenader.
Jag gick nästan samma väg med stavar och sedan en lite kortare variant med hund - då i motsatt riktinig.
Har ni också tänkt på att man ser helt olika saker utmed vägen beroende på åt vilket håll man färdas.

Första tanken kom när jag gick en av stigarna där det inte finns något ljus och gryningen började skingra mörkret.
Idag gick jag ut ca en timma senare än vad jag brukar nämligen.

I mörkret går jag denna kända stig annars och då känner jag mig lite ängslig för att trampa fel, men det brukar nästan alltid gå bra.
I dagsljus ser jag ju och funderar inte alls på var eventuella stötestenar kan ligga.
Men idag var det som sagt gryning och nu kunde jag ana var svårigheterna fanns utefter stigen, men endast ana för jag såg inte exakt vad det var, eller ens var de fanns.
I gryningsljuset såg jag ju lite klarare än i mörkret, men vägen blev lite mer skrämmande då.
Man kunde ana saker, men inte se.
Då kom jag att tänka på att så kan det kännas när man befinner sig långt nere i ett sjukdomstillstånd. Bara mörker som omsluter en. Inte ens en aning om vad som finns runtomkring.
När man börjar komma ur mörkret och det endast är gryning eller skymning - då kan man både ana och skönja var man ska se upp och hur man ska undvika visa gropar.
I dagsljuset, när man är frisk, är det svårt att föreställa sig att man varit så försiktig, eller varit rädd för skuggor och annat på vägen i mörker och skymning/gryning.


Andra tanken kom när jag gick åt andra hållet och tänkte på hur ett litet julgransljus kan lysa upp ett stort mörkt rum.
Tankarna vandrade vidare och jag kom på att när det redan är ljust runt omkring oss så ser vi inte detta lilla ljuset som brinner, inte ens om vi tänder många lus eller ett stort ljus märker vi det särskilt mycket. Värmen kan vi kanske känna, men ljuset tänker vi inte på.

Så tror jag att det kan vara med oss människor också.
När vi har det bra och är friska och vi egentligen har allt vi kan behöva så ser vi kanske inte de där små vardagliga glädjeämnena mitt i vardagen.
Men - när allt är mörker runt oss då lyser detta lilla ljuset upp och vi ser det väldigt tydligt.
Precis så kände jag det när jag läste vad Elisabeth skrivit under torsdagen.
Hon hittade små glädjestunder som lyste upp i den mörka, nästan svarta, tillvaron som just då/nu var/är hennes.

Nu har ni fått ta del av några av mina tankar, dags för mig att ta tag i städningen. har precis sotat ur kaminen och tvättat av glasrutona som var sotiga.

Vädret: Uppehåll och några plusgrader. ganska skönt faktiskt.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Det var ett klokt resonemang, precis så tror jag det kan vara.

Hoppas du har en bra dag. I morgon är det champagnedax :) Kram.

Ella sa...

Så vackert skrivet, så insiktsfullt. Precis så är det, som du skriver.


Hoppas fortsättningen av dagen blir vacker och ljus.

bollebygdsbo sa...

Så glad jag blev över dessa kommentarer!
Tack.

Elisabeth sa...

Åh... vilket vackert tänk, och så vackert skrivet!! Jag blir alldeles stum när jag läser, för på det djupaste sätt så fångar du känslan och insikten mellan att leva i ljus och mörker.
Jag vet nästan inte vad jag ska skriva.. mer än att dina ord fångade mig, och fick mig att se hoppet på tillbakavägen!

Ingela, vad du skriver bra!! Ditt djup för livets väg måste komma från ditt inre.. där jag ju vet att det bor en mycket vacker själ! Mycket vacker!!

Tack vännen, för dina vackra ord! En gåva som jag tar till mig, och gömmer i mitt inre! Tack Ingela!!

Sov så gott.. dina ord är en livlina för mig.. alltid!!

Kram från hjärtat..!

Evas blogg sa...

Tack för kloka, tänkvärda ord! Nästan som en predikan.

Anonym sa...

Det var mycket kloka och vackra metaforer på ett svårt ämne!!! vackert och klokt sagt och tänkt!!!

Hoppas på en bra söndag för dig!

Elisabeth sa...

Tittar bara in och önskar att du sover gott!

Många kramar..

Anonym sa...

Tänk så mycket kloka tankar och ord det alltid finns när vi kommer hit. Du är verkligen ett ljus i mörkret! Kramar...

Dubbelörn sa...

Så vackert du skriver o tänkvärt... Försöker se de där julgransljusen även i dagsljuset. Har varit i nattsvarta mörkert flera gånger o hittat vägen ut. Kanske förstår jag att uppskatta de där julgransljusen mer o mer...

Varma kramar