06 oktober 2007

Tankar om träd och människor


På en promenad kom dessa tankar till mig.

Kanske kan man likna en människa vid ett träd.
Under barndomen och tidig ungdom - människans vår - kan man tydligt se henne och läsa av kroppsspråket.
Inget som döljs utan känslor och annat ligger öppet.
Ärligheten syns tydligt.
Precis som ett träd om våren.
Inga löv döljer grenar eller stam. Hela trädet ser man.

Så kommer vuxenåren, sommaren,
och som trädet döljs under blad döljer vi oss bakom många saker.
Det kan vara jobb, fritid, pengar och annat som vi anser viktigt.
Vinden sus i trädkronan gör att inte så mycket annat hörs in till trädet.
Så är det för människan också.
Vi lyssnar inte efter annat än det brus som låter högst runt om oss.
Inte lyssnar vi inåt heller.
Vårt inre hörs inte genom brus och oljud runt om oss.

Så går åren och ålderdomen kommer,
och med den faller maskerna av oss,
liksom löven av träden på hösten.
Nu visas återigen det som är vi.
Inget ytligt är ivägen, vi vågar visa vår nakna själ, vågar vara de vi är.
Inget kan dölja vårt riktiga jag för omvälden.
Så är det med träden också.
På hösten tappar de löven och står där nakna hela vintern.
Vi kan se genom det som varit en krona dold av löv.
Nu ser man precis hur trädet ser ut.
Vilka som kan vara de svaga punkterna, var grenarna är svagast och utsätter inte dessa för påfrestning - samt var det är starkast.
Nog blir även många mycket mer färgstarka under ålderdomen,
liksom träden på hösten.
Även detta beror på vilka förhållanden vi levt i levt
under alla år.
Vilken jordmån vi haft, hur omhuldade vi blivit, hur djupt rötterna går, hur mycket näring vi fått.
Ingen enda, vare sig träd eller människa, kan leva helt ensam.
Alla behöver andra runt om för att överleva.



Jag vet inte om detta ska hamna under kategorin
"Tokiga tankar" eller under "Allvarliga funderingar".
Välj själva.


8 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Så allvarliga funderingar o samtidigt så kloka... Det finns nog en tanke i det du säger o känner själv att jag idag är så mycket tryggare med mig själv jämfört med tidigare... Vågar vara den jag är o bryr mig mindre om vad andra tänker o tycker...

Kram

Anonym sa...

Javisst växer man inombords då man blir äldre och det är inte längre så viktigt det där som var så viktigt i ungdomen.. lite skönare, men samtidigt saknar jag tiden då barnen växte upp..
Tänkvärda ord du valt:-)
Ha en fin söndag..

Anonym sa...

Jag tycker dina funderingar är underbara och kloka! Det stämmer så väl det du säger - själv är man väl på väg mot trädets sensommar eller höst snarare, löv börja singla ner och skyler inte längre verkligheten som förr. Det behövs inte längre!
Ha det så bra! Kram

Anonym sa...

"vi vågar visa vår nakna själ, vågar vara de vi är".

Frågan är om vi egenligen vågar - eller om vi inte har något val?
Tänkvart stycke. Jag begrundar och bevarar.

Anonym sa...

Jag tycker att det här inlägget passar i båda kategorierna. Kramar...

bollebygdsbo sa...

Hosanna:
Kanske det riktiga är att allt skalas av och livet visar vilka vi är - på både gott och ont.

Elisabeth sa...

Den vackraste liknelsen jag läst på mycket länge.. träd och människor! Så vackert, tänkvärt... och samtidigt lite sorgligt om livets gång!

Den berörde mycket.. och jag kommer nog att tänka på den nästa gång jag är ute på promenad... !

Ha det gott..vännen!

Evas blogg sa...

Vilken klok reflektion du har gjort!