För 20 år sedan!

Idag har jag röjt i mitt "syrum",
eller kanske det blivit lite mer av ett slags "hobbyrum".
Jag kastade en massa handarbetstidningar från 1979 och fram till 2002.
Klippte ut och sparade en del saker som jag verkligen ville ha kvar.

När jag sorterade bland tidningarna hittade jag en gammal tidning som hette (heter?) Budkavlen.
I detta nummer, 1 1987, fanns det några dikter av en kvinna vid namn Lilian Skattberg.
Jag tycker att dessa dikter faktiskt kan vara lika läs- och tänkvärda nu som för över 20 år sedan.

Här kommer två stycken idag.

Skapelsens krona

Människan är skapelsens krona,
så var det ämnat en gång.
Men nog gick hon vilse på vägen
bland livets gränder och prång.

Vi värnar om vargar och pandor
och det är väl riktigt och bra.
Men måste 4 ton sprängämnen
vi för varje människa ha?

Vi har klarat att flyga till månen,
inte dåligt, det måste man säga.
Men när klarar vi svälten i världen,
att alla åtminstone något får äga?

Datorer vi har som kan klara
att räkna sekundsnabbt och lätt.
Men när ska vi lära varandra
att vänskap är riktigt och rätt?

Vi har sjukhus så stora och fina,
där människor ligger på rad,
och läkedom ges åt det mesta.
Men vem ser till, att patienten är glad?

Vi har lärt oss mycket rent tekniskt,
och det är väl gott och väl.
Men i vetenskapens namn får ej glömmas
att människan också har en själ!

Gummibandet.

Som ett gummiband
sträcks jag åt alla håll
att vara till lags.
Sträck lite för dig,
tänj lite för dig.
Lite till - lite till -
lite till -
Plötsligt brister bandet.
Vem vill ha
ett trasigt gummiband?

Det där med flickor och pojkar som jag funderar över - det kommer en annan dag.