20 september 2008

Livet som ett trassligt garnnystan . . .

Har du försökt nysta upp ett riktigt trassel någon gång?
Antagligen. Då har du märkt att ibland blir det bara stopp,
man kommer ingenstans alls, det finns inte en chans att få upp detta,
jo kanske om man lossar på någon annan tråd först. Fast ibland så
går det inte alls, utan vi måste klippa av trådar för att över-
huvudtaget få upp något alls av trasslet, och någon enstaka gång
kan man ju knyta ihop ändarna igen. Men man ska komma ihåg
att det alltid kommer att finnas en knut där,
som ju faktiskt blir mindre synlig ju längre tiden går.
En sådan här knut syns och märks mindre på ullgarn,
som är ett naturmaterial, än på syntetgarn, som är konstmaterial.
Jag tror att det är samma sak med oss människor, vi måste ibland
helt enkelt klippa av tråden vid trasslet och nysta vidare på det
som går att nysta upp. Oftast kan det finnas så mycket kvar
mellan trasslen att det blir nytt, eller nya, nystan av de trådar
som blir över. I den bild som jag har inom mig av detta så kan det
vara så att allt kanske inte alltid kan hänga ihop så som det har gjort,
men kan istället bli till någonting annat lite mindre men finare,
utan fult trassel. När det gäller det som är naturligt,
så menar jag att ju naturligare och ärligare en relation är,
desto lättare är det att knyta ihop trådarna utan att det märks så
mycket, eller känns, för knutar känns alltid även om de inte syns.

Nu har jag kanske trasslat in mig i något som jag måste
ta mig ur, alltså knyta ihop trådarna igen, men det kan jag inte,
för denna tråd befinner sig fortfarande i sin slända,
eller spinnrocken, så den är inte riktigt färdigspunnen,
det är ju så med relationer också!
De ska alltid befinna sig i spinnrocken eller i sländan,
och bli längre och längre. När man spinner garn,
så blir det ibland tjockt och ibland tunnt, så att det nästan
inte håller ihop. Där det är svagast går det väldigt lätt av,
medan på tjockaste stället håller det bra. Det kan dock
vara svårt att få en snygg väv med tjocka tovor på garnet,
väven blir liksom inte slät och jämn, men precis så är ju livet
och det är ju oftast den väven där man kan se att garnet är
handvävt och naturligt som vi tycker bäst om, eller hur?
Nog är det bra att vi aldrig är perfekta, eller helt lika,
för det är alltid det handgjorda, mänskliga och ojämna,
som är vackrast, inte det perfekta!

Det jag vill ha sagt med detta är att livets väv måste vävas med
olika trådar och med garn som fortfarande sitter kvar i sländan
och hela tiden blir spunnet, visst är det svårt,
men om vi klipper av så blir det inte samma helhet
utan olika liv vi lever. Det gör vi ju också på ett sätt,
men vi byter antagligen bara färg eller struktur på livets garn.
Det beror alltid på råvarans kvalitét hur resultatet blir,
men det går alltid att använda tråden till någonting.
En grov tråd med många knutar kanske inte blir så snygg till
en "finduk", men då blir det till något annat vackert,
liksom en tunn tråd oftast inte passar bra i bonader eller mattor,
där ska det vara något annat, lite mera struktur.

Precis så här tycker jag att det är med oss människor,
vi måste också bli/vara så som vi är skapta,
råvaran bestämmer nästan helt. Annars behövs det väldigt
mycket arbete för att göra något annat av oss.
Visserligen kan man ju på alla sätt och vis försöka
att få en tunn och fin tråd av nästan omöjligt råmaterial,
men inte alltid är det mödan värd.

Väven kan också, vilket väl alltid görs, vävas med många
olika skyttlar, som tillhör olika ägare, med olika råmaterial.
Det är ofta här som väven blir väldigt ojämn, men även nu
gäller det att ju mer naturmaterial som finns i varje tråd,
desto lättare är det att få det att smälta samman till en helhet.
Titta bara på en vävd sak av ull, den kan man hälla varmt vatten
på och tova ihop till en enda helhet som inte går att dra av.
Ska man ha isär den så måste man klippa av den.
Det är just värmen som gör att detta blir ihoptovat,
och tovat är väl vackrare än ihoptrasslat. Eller hur?
Även detta kan beskriva livet, värmen behövs för att man
ska kunna hålla ihop såväl vänskap som kärlek.
Sedan måste det till några andra ingredienser också.
Till tovningen måste vi ha såväl vatten som såpa.
Exakt vad såpan kan liknas vid i våra liv kan jag inte komma
på just nu, men vattnet både renar och gör oss otörstiga,
så det är mycket viktigt för oss, även såpan renar ju,
kanske mer i grunden och vattnet på ytan.

2 kommentarer:

Alde sa...

Så vackert tänkt. Och väldigt sant, det stämmer väldigt bra med ren ull, sann och uppriktig kärlek. Och hur man tovas ihop med någon in i minsta fiber, så det inte går att skilja vem som är jag/du.
Såpan ja, hur kan man tänka om den, något som tillkommer utifrån kanske som Guds hand, den enda som kan fullkomna och fullborda skapelsen - ge liv.
Verkligen fina tankar jag tar med dom....

Ville ge dej en utmaning som jag fick från Cornelia - om du vill förståss.
Gå till min sida här
http://imagineit.wordpress.com/2008/09/20/utmaning-4-fragor-om-5-saker/

ta med dej frågorna till ett inlägg här på din sida och skicka sen vidare utamningen.

Marskatten sa...

Å så klokt och vackert skrivet!
Så sånt det du säger. Jag har just nu en stor trasslig härva som inte har varken början eller slut, men jag får nog plocka fram saxen och kapa och börja om!

Kram