Livet går vidare mot våren

Nu är det fyra veckor sedan pappa sa att det var årets första vårdag i första vårmånaden.
Samma dag som han på kvällen drog det sista andetaget.
En tid fylld av tacksamhet.
Tacksamhet över att han fick leva ända till det sista andetaget.
Med leva menar jag att han hela tiden hade ett liv med innehåll och var medveten om vad som hände.
Han skrattade och skojade ända till sista stunden.
Han var nog medveten om vad som skulle ske, men precis som han levat ville han också dö.
Inte oroa någon utan vara som vanligt.

Torsdagen den 3 mars ringde kyrkklockorna själaringningen för honom.
Då var vi uppe vid kyrkan och sedan valde vi ut gravplats.
På söndagen den 6 mars, Fastlagssöndagen, var det tacksägelse i kyrkan. Då var vi många där, nästan samtliga i familjen. En solig och vacker söndag var det. Efter gudstjänsten vill äldsta och yngsta av våra döttrar ta avsked av honom i kistan. Även yngsta dotterns make följde med. Detta var väldigt viktigt för dem och de blev rofyllda efter att fått se honom i kistan. Jag var också med då och klappade honom en sista gång. När jag sedan gick på kyrkgången mot bilen kände jag en sådan tacksamhet och ro att jag skulle kunnat dansa fram i solen. Att veta att döden inte alls måste vara en kamp eller svår kändes så bra.
Kyrkkaffet intog vi i Utposten framme i centrum. Där hjälptes vi åt att göra fastlagsbullar (semlor) åt oss alla samt planerade inför begravningen som var nu i fredags.

Veckorna fram till begravningen har varit lugna och bra.
Jag har jobbat, tränat och mått bra - tycker jag.
Vi ordnade med minnesstunden själva. Min syster kokade soppa, två av mina döttrar bakade matbröd och bullar. En av pappas systrar bakade ringar och mina svägerskor bakade tårtor.
Jag vet inte riktigt vad jag gjorde, men fullt upp har det varit i alla fall.

Begravningen blev en fin stund som vi kommer att  minnas med tacksamhet och glädje.

Kistan framme i koret - mobilfoto.

Eftersom det var en vanlig jordbegravning skulle kistan bäras ut av sex stycken och dessa var mina båda bröder, min syster och jag samt våra respektive makar.
Det kändes bra att få vara med som bärare.
Stunden vid graven blev också fin liksom minnesstunden i församlingshemmet.

Alla pappas barnbarn, alltså mina döttrar och mina syskonbarn - med respektive, hjälptes åt med servering och andra sysslor under denna stund.

Efterarbetet fick mina syskon, syskonbarn och mina döttrar fixa själva - tyvärr.
Jag föll ihop, bokstavligt, av trötthet. Troligen efter ett antal år av anspänning av olika slag.
Stort och av hjärtat tack till er alla som tog hand om allt som skulle göras!

Jag sov i stort sett från klockan halv tre på fredagseftermiddagen till klockan halv åtta på lördag morgon. Vaknade med ryggont, som jag trodde berodde på att jag legat för mycket. men jag har fortfarande ont så det är annat som sitter i ryggen.

Några små kommentarer från mina barnbarn om detta med gammelmorfar och döden.
Freds mamma K bakade bullar till begravningen och han undrade vad hon gjorde.
"Bakar bullar till gammelmorfars begravning"
"Ska han få bullar"
"Nej, han är ju död så vi ska ha bullarna på begravningen"
Då kommer pappan in i köket och Fred säger:
"Morfar får inga bullar - han är död"
Mer om detta kan ni läsa på dotterns blogg - kakburksliv.

Innan begravningen, när alla blommor var på plats vid kistan, gick Alma tillsammans med sin mamma runt och tittade. Hon visste ju att gammelmorfar inte var särskilt stor så när hon såg kistan säger hon:
"Mamma var han sååå lång?"

Detta om liv och död. Nu är det livet som gäller.
Våren kommer med nytt liv, nytt hopp och nya möjligheter.
Detta tar vi tacksamt emot.