31 juli 2013

Evighet sedan sist.

Så dåligt alltså - inget inlägg här på hela våren och sommaren.
Sommaren är ju inte slut, men så mycket annat är slut.
Min semester är slut, mammas liv är slut, min oro för mamma är också slut.
Trots allt detta tycker jag att det varit en god vår och sommar.

Våren passerade ju med ömsom lite värme och ömsom kyla och regn.
Blomningstiden blev lång, vilket kan anses positivt.
När sedan värmen kom så var det väldigt skönt.
Juni var väl sisådär, men juli kan väl ingen klaga på.
Kvällar och nätter har det dock varit ganska kyligt, men desto varmare på dagarna.

Min semester började redan veckan före midsommar. Jag tog semester såpass tidigt eftersom jag var väldigt trött. Det hade varit en tid under våren då mamma mådde väldigt psykiskt dåligt och det påverkade oss alla. När hon sedan fick en bra medicin så blev allt mycket bättre för henne och då även för oss barn.

 Midsommaren kom och vi var i Bohuslän, vilket vi vanligtvis är under den helgen.
Jag var onormalt trött. När vi kommit hem kände jag mig dålig men eftersom vi skulle få rå om våra tre äldsta barnbarn under några dagar så ville jag ju inte vara sjuk, därför ignorerade jag det jag kände.
Barnen kom hit trots att jag hade värk i hela vänstra sidan av käken.
Dagen därefter fick jag en tid hos jourtandläkare, min egen hade semester. Enda tandläkaren kunde göra var att ge mig antibiotika eftersom det var en stor varhärd i käkbenet. Alltså måste den hävas innen det gick att göra något alls. Värken blev värre och värre. Därför åkte barnen istället till sina yngre kusiner och var där några dagar, till stor glädje för samtliga. :)
Efter drygt en vecka med antibiotika, och många värktabletter, var jag hos min egen tandläkare och då drog hon ut tanden för att kunna ta bort varhärden, som nu minskat ner. Det gick inte att få bort det på annat sätt. Tanden var dock inte angripen men detta var ju enda alternativet, eller rättare sagt - det fanns inget alternativ.
Nu blev jag av med värken. Skönt.

Vi hade kommit in i juli månad - torsdag den 4:e, sista veckan i juni sov jag nästan bort för att slippa värken.
Fredagen den 5 gick jag upp till mamma, hade inte orkat med under tiden jag haft så ont. När jag kommer dit ligger hon i sängen och sover djupt. Inte normalt för henne. Jag pratade med personalen och fick veta att hon haft problem med magen, men jag såg att det var mer än så. Jag sa åt henne att jag skulle komma tillbaks på söndagen. Då nickade hon och tackade för besöket. ;)

Lördagen den 6 firade vi 39-åriga bröllopsdagen med ett loppisbesök där jag gjorde några fynd. ;)
Sedan fikade vi hos dotter med familj och pratade om vår campingvecka som skulle inledas på måndagen.

Söndagen packades husvagnen och sedan gick jag till mamma. Hon var vaken och pratade med mig, men var lika trött och låg i sin säng. Jag fixade en del i lägenheten och talade om att vi skulle iväg på semester till Blekinge några dagar. Sa att jag skulle komma upp till henne när vi kommit hem igen.

Vi åkte iväg på måndagsmorgonen och jag ringde syskonen och bad att de skulle besöka mamma några gånger under veckan.
redan när vi kört drygt en timma ringde en sköterska från Bollegården. Hon sa direkt att det inte var något allvarligt, men ville tala om för mig att mamma verkade så rofylld och fridfull på något sätt, så tillfreds med allt - inklusive sig själv. Det kändes så gott att höra eftersom mamma levt sitt liv med oro och ångest till stor del.
Syskonen besökte mamma och jag kände mig trygg med detta. Lite ombytta roller liksom. Annars har det varit jag som på något sätt varit "spindeln i nätet" och hållit dem underrättade om mamma. Nu blev det de som ringde eller messade mig om läget.
På onsdagen blev det såpass kritiskt att de ringde efter dem. Natten mellan onsdag-torsdag och torsdag-fredag vakade de. På fredag morgon fick jag SMS där min bror skrev att han inte fattade hur det gått till men att mamma var bättre, även om hon inte kunde tala riktigt. Hon fick i sig lite näringstillskott och andades lugnt. Den natten var det inget vak.
Vi, maken och jag, skulle åka hemåt på måndag eller tisdag hade vi tänkt. Men jag ville åka hem på lördag eftermiddag/kväll.
 När vi var hemma, mellan tio och halv elva på kvällen, åkte jag direkt fram till mamma eftersom de andra inte hade tillfälle att vara där under lördagen. Hon var dålig, mycket dålig. Jag sa att nu var jag hemma igen och hon tittade upp och försökte säga något.Jag berättade om våra dagar i Blekinge och jag tror att hon lyssnade
Jag satt vid sängen och pratade om lite av varje och sa att hon borde sova nu för jag var ju hemma och skulle ta hand om allt. Hon suckade lite belåtet på något vis.
När klockan var strax efter ett stängde jag av radion, som hon alltid ville ha på, och tog fram datorn som jag tagit med. Med hjälp av Spotify spelade jag hennes favoritpsalmer, i alla fall de som hon själv spelat på pianot och sjungit. Sedan stängde jag av allt ljud och lät bara en liten lampa lysa.
Själv satte jag mig i fåtöljen framför den öppna balkongdörren och njöt av den ljumma sommarnatten.
Vid tvåtiden öppnas dörren och nattpersonalen kommer in för att tvätta och byta.
Sköterskan frågar mig om det är någon mer som mamma väntar ska komma - eftersom hon inte släpper taget om livet.Jjag svarar att det säkerligen var mig hon väntade på.
När de gått ut igen, efter ca en kvart, sätter jag mig i fåtöljen igen. Då hör jag mamma harkla sig, högt och tydligt med sin egen röst. Så där som man kan känna igen någon i ett rum på deras harkling eller hostning.
Jag tror att jag säger högt: "oj, det var ju mamma". Tittar på henne och ser att det var hennes sista andetag.
Hon hade alldeles säkert väntat på mig, tur att jag åkte hem så att hon slapp vänta längre.
Det kändes så gott att hon fått somna in i lugn och ro, och att hon haft en fridfull sista vecka. Det är vi alla så tacksamma för.

Igår, den 30 juli, var begravningen. Det var bara närmaste familjen, däri ingår också en faster till oss.
Vi anlitade ingen begravningsbyrå för detta. Endast för kistan och bisättningen.
Kistdekorationen, programblad mm ordnade vi själva. Precis som vid pappas jordfästning var det vi fyra barn samt deras mågar som bar kistan ut till graven och sedan sänkte den.
Känslan av att de två nu är på samma ställe igen är så skön.
Efter begravningsgudstjänsten träffades vi alla trettio hemma hos oss och åt lite, tittade på gamla foton och hade det fint tillsammans.

Det fungerade så bra även utan begravningsentreprenör, mycket tack vare att präst, vaktmästare och organist ställer upp med sitt kunnande också. Tack Urban, Eva och Torbjörn!

Mellan dödsdagen och begravningsdagen hände också saker. Livet går ju alltid vidare.
Vi hjälptes alla åt med att röja lägenheten på Bollegården, jag städade och ordnade lite annat.
Sedan tog vi, maken och jag, husvagnen och åkte till en camping i Uddevalla.
Därifrån blev det en  dagstur till Lahälla och barnbarnen som var samlade där. :)
Vi hade några sköna och lata dagar vid havet innan jag ville vara hemma och fixa inför begravningen.

Imorgon, 1 augusti, ska jag börja jobba igen. Senaste tre dagarna har jag haft ledigt med lön p.g.a anhörigs död.
Nu börjar höstterminen och jag hoppas på ett bra och friskt halvår.


3 kommentarer:

Annika sa...

Mamma,
Tårarna rinner ner för mina kinder. För Dig, för mormor och för morfar.
Jag hoppas att även du skall få ro efter den tid som varit med mormor.
Inte minst önskar jag dig ork till att leva det liv du vill leva nu när sensommaren och hösten kommer.
Ge dig tid till att vila ut och samla kraft.
Du betyder så mycket för så många- inte minst för din familj!!!
KRAM

bollebygdsbo sa...

Tack Annika. Kraaaaaaam!

Maria sa...

Ibland finns inga ord men tack för att du delar. Tack också för att du är tillbaka här. Kram också från mig en okänd dammsamlare i världen. Kram!