13 augusti 2007

Sista semesterdagen

Låter kanske konstigt att jag har min sista semesterdag idag - en måndag. Detta beror på att jag jobbade måndagen i min första semestervecka. Alltså tar jag ut det idag.
Förutom att varit ute med hunden har jag ätit frukost, läst tidningarna och fått i en maskin tvätt. Nu har jag läst några av de bloggar som jag brukar läsa varje dag.
När jag var och hälsade på hos “En liten tant” blev det åter aktuellt med tankarna på förslaget som ska läggas fram om sjukskrivning. Den gruppen hör ju jag till och då kommer ångesten fram en aning. Under semestern har jag inte mått så bra som jag hade hoppats och trott och därför känner jag mig kluven i åsikten om detta. Jag är en sådan som troligen behöver jobba lite för att må bra. När jag går hemma känns det som att jag mår sämre. Jag var iväg till jobbet en förmiddag för att fixa en sak. Då kände jag att det ska bli bra att jobba mina 20 timmar igen. Men mera orkar jag inte!
Inte menar jag att alla är som jag, men kanske några fler mår bättre av några timmars jobb än att vara helt sjukskriven. Detta är en oerhört känslig fråga och det finns inga enhetliga eller enkla svar på den.
Bland utredarna skulle det behövas någon som har erfarenhet av utmattningsdepression och “vanlig” depression. Men en sak som jag erfarit är att man inte orkar med att tänka på samma sätt längre. Huvudet känns ibland som att det brinner inuti. Jag har ofta undrat om det är så det känns när man får hjärnblödning. Stress, både fysisk och psykisk, gör att man inte klarar av snabba växlingar längre. Bäst är att försöka ta en sak i taget, inte se allt på en gång. Men inte är det lätt. Jo, att påminna andra om det, men inte att leva så själv.
Sjukskrivning är nödvändigt, i början 100%. Sedan kanske man kan prova med 75% och 50%. Vi är alla olika och det bör ju de beslutande ta hänsyn till. Det är viktigt att det erbjuds BRA rehabilitering och att arbetsplatsen ställer upp tillsammans med försäkringskassan. På min förra arbetsplats kunde jag inte få något som fungerade efter att jag blivit sjuk. Jag hade ändå jobbat där över 25 år.
Nu har jag ett bra arbete, på en bra arbetsplats. Vi samarbetar så att det ska fungera för såväl dem som för mig.

7 kommentarer:

maria sa...

Nu var det ju inte bara utmattningsdepression det handlade om utan ett nittiotal diagnoser...

Det som stör mig är att man ser på dessa diagnoser som diffusa och då undrar jag, vad är det för diffust med en hjärtinfarkt eller blindtarmsinflammation, dessa omtalades oxå.. Nåväl, sen att dessa inte behöver vara sängliggande men efter hjärtinfarkt och blindtarm så ska man heller inte till ett stillasittande arbete på grund av propprisken.

Jag har ju en mindre diffus diagnos men som är sällsynt och därför inte forskas på som det brukar göras... Däremot blir jag rädd för vart det bär iväg. Ska man kunna ställa min sjukpeng eller sjukers. mot kravet att jag frivilligt ska göra mig stendöv på bägge öronen och rullstolsbunden för att man tar bort hela innerörona med hörselnerv och balansnerv och med det mena att jag inte längre lider av yrseln och därför kan arbeta... Mitt övriga liv då, det som jag inte längre har... Nej då tar jag förr livet av mig för det skulle jag inte utsätta vare sig mig själv eller min familj för...

Jag tycker ibland att det går för långt...

bollebygdsbo sa...

Tack för ditt förtydligande, jag har inte läst på tillräckligt.

Visst går det ofta för långt.
När "de som bestämmer" äntligrn fattar hur livet kan se ut, ja då orkar de ofta inte vara med i toppen längre.

Majsan sa...

Såg inte förrän efter att jag hade lämnat kommentaren, att du hade bytt blogg =))

Jag är rädd att man går för fort fram när man försöker tvinga ut folk i arbetslivet. Alla är inte redo. Man måste se till varje individ och vad de har för förutsättningar. Vissa mår bra av att jobba några timmar. För någon annan är det total katastrof bara att veta att man har mer än en sak inbokad under en vecka.

Det här är inte lätt...
Kram

Dubbelörnen sa...

Usch jag har också läst allt detta o vet med mig själv att jag aldrig någonsin hade kunnat jobba ens någon timme på mitt jobb när jag gick "in i väggen". Oftast är det ju någon på arbetet som är den som får bägaren att rinna över o den personen är ju inte förändrad bara för att jag blivit utbränd. Samma story pågår fortfarande där... Är heller inte återställd o vet ej om jag någonsin blir det...

Kramar

Mildamakter sa...

Det viktiga är, tror jag, att man inte drar alla människor över en kam. Vissa (som du och jag tydligen) mår bäst, efter en viss sjukskrivningstid, av att få komma igång igen, och vissa kan inte alls tänka sig det. Det beror kanske lite på vad man har för arbete och vad det var som orsakade att man gick sönder

TROLLTYGET sa...

Hej... du skriver bra här, men för min del handlar det delvis om att jag måste ha ett arbete som tillfredställer även mej för att jag ska stå ut med att inte ha något övrigt liv när jag kommer hem från en arbetsdag. Men det handlar oxå om rätten till ett liv efterarbetsdagens slut.
Jag både kan och vill jobba... inte 100% Men det var FK som beslutade om sjukbidrag för 33 år sedan - jag skulle dessutom vara tacksam. Nu har jag förlikat mej med det... jaha, då ska jag ut igen, till vad?

En kanske lite malplacerad kommentar, men...

TROLLTYGET sa...

Trolltyget rättar till ett Bamsefel... i förra kommentaren - 3år sedan INTE 33