25 augusti 2007

Vemod

 
Idag känner jag just vemod.
Yngsta dottern åkte tillbaks till skolan i Jämtland tidigt i morse.
Jag saknar att vi inte kan träffas allihop nu på ett tag.
Tur att det finns telefoner och datorer.

Vemodigt känns det också när man så tydligt märker att sommaren är över. Igår kväll satt vi ute och åt kräftor. Havskräftor alltså.
Jättegott - Tack Katharina och Linus för ett härligt kräftkvällsminne.

Nu kommer vi väl in i våra normala vanor igen,
de som vi hade före sommaren.
Maken har åkt till älgbanan.
Det är hans grupp som ansvarar för skjutningen idag.

Imorgon ska jag vara i Bollebygds kyrka redan före 9.00. Min gudstjänstgrupp medverkar nämligen. Jag ska plocka lite ormbunkar ikväll för att ställa i fönstren. Det blir lite lagom dekoration tycker jag.


Jag har varit inne och läst Elisabeths blogg idag och blir ledsen över att livet kan vara så svårt. Just nu har jag inga bra ord att skriva, men tankarna snuddar hela tiden vid hur sköra våra liv är.

Vädret idag är höstlikt. Blåst och lite sol då och då.
Bra klädtork i alla fall. Inget regn heller ännu.

6 kommentarer:

maria sa...

Precis! Så sköra våra liv faktiskt är... den största aha upplevelsen i det jag någonsin fått har varit barnens födelse... Där kande man verkligen det lilla tunna livssnöret som kan hålla eller gå av... När jag sen fick reda på min tumör i huvudet så blev det oxå en sån här känsla... Jaha, så nu är det klart då...

Inte då, jag ska leva länge än men med vetskapen om att allt kan vändas på en femöring...

Elisabeth måste ha det grymt svårt just nu och det enda man kan göra är att försöka finnas...

Förstår ditt vemod, barnen är ju alltid barnen...

Kram på dig!!!

tussegumman sa...

Jag känner också vedmod nu när hösten har kommit och sommaren börjar försvinna att det det är ett år till nästa sommar att allt kommer att börja starta igång igen och att det går mot mörkare tider. Min syster bor i Norge och det kan kännas tungt ibland att det inte bara är att gå över och ta en kopp kaffe med henne att dela det vardagliga. Ha det så gott/Kram Tussegumman

Pialotta sa...

Hallåååå..
Först vill jag tacka dig för sympati på min Kafferast.. visst är det chockerande, då man läser sådana direkt kränkande ord, men jag tröstar mig med att det är en människa med dåligt självförtroende och inte alla hönsen hemma. Fick ett inlägg av blogginnehavaren senare och förklaringar.. får se om den där människan bakom hör av sig igen eller var det ett engångsinslag..
Jag har aldrig råkat ut för något sådant i hela mitt liv, inte heller i bloggen eller på hmsidan.. så visst första reaktionen var jag i chocktillstånd.
Visst är det så att när barnen flyr hemmet är det bara så tråkigt och ensamt, tomt på alla vis.
Datorer och telefoner.. okej, men inte det samma. Kanske din dotter kommer hem då och då.. och det inte blir för gott.
Ha de nu så fint/skön söndag o tjingeling/Kramkram

Elisabeth sa...

ETT liv är det enda vi vet om att vi har.. och vi kan bara försöka göra så gott vi kan! Och det största och vackraste vi kan göra, det är att finnas där för någon annan som behöver oss... och Ingela, det gör verkligen du!! För mig!!
Du finns där för mig, nu när det är svårt och allting ändå måste gå..! Då kommer du som en räddande ängel - och visar vägen, och ger ljus i den mörka tunneln... så från mitt hjärta: TACK!! För alltid.. alltid ska du vara en vän..!

Pialotta sa...

Hallå där Ingela.
Kommer bara inom och ser hur du mår.. inget nytt från gårdagen, men jag förmodar att du saknaden är stor.
Var just på en annan blogg där Erika hade liknande tankar.. hennes dotter var oxså nu på resande fot. Vad ska jag säja, min dotter har flyttat hemifrån för länge sedan, liksom min son.. det var en stor sorg för mig då, men som tur är finns de inte för långt ifrån mig.
Ha de fint tjejen och jag finns här i min kafferast om du behöver ta ett snack:-)
((kram kran))

Evas blogg sa...

Har ni gudstjänstgrupper? Kan du berätta lite om hur de är uppbyggda. Jag tjatar nämligen på församlingens präster att även vi ska ha det.