18 mars 2010

Pusselbitar

Texten nedan skrev jag på min hemsida för flera år sedan. Nu lägger jag även upp den här på min blogg. Kom ihåg den när jag läste bloggen "Carpe Diem" för en stund sedan.
Jag har fött veta att flera konfirmandledare har använt texten i sina grupper, vilket känns både överraskande och roligt.

Alla har väl någon gång lagt ett pussel.
Har ni försökt att lägga ett pussel som
innehåller väldigt många bitar, kanske flera tusen.
Om då alla dessa ser nästan likadana ut,
samma färg och form, men ändå inte helt lika,
är det väldigt svårt att få bitarna på rätt plats.

När vi var små började vi med pussel som hade
få och stora bitar med tydligt mönster, så att
man direkt kunde se var de passade in.
Efter ett tag så blev bitarna mindre och fler,
men ofta var det en ram runt pusslet så att vi
lätt kunde veta hur stort pusslet skulle vara.
På ramen finns också mönstret så att det blir
enkelt att lägga först hörnbitarna, och sedan de
andra kantbitarna. Ramen bildar alltså gränsen.

Så småningom började vi lägga pussel som innehöll
fler och fler bitar, mer och mer lika varandra.
Det finns inte några tydliga mönster eller drag
som visar var de olika pusselbitarna hör hemma.
De ser nästan ut som om de vore, som man säger,
stöpta i samma form. Inte finns det heller någon ram,
som håller ihop det hela. Kantbitarna som begränsar
hela pusslet finns naturligtvis, men även de är svåra
att lägga på rätt plats från början.

Efter ett tag, kanske det rent av måste gå flera dagar,
så har vi i alla fall fått till en stomme för vårt pussel.
Då ska vi börja att lägga bit efter bit på rätt plats.
En hel del bitar passar på många ställen, tror man, tills de
andra bitarna ska passas in med dem. Då kan det bli problem.
Skulle vi råka ha ett pussel som helt saknar kantbitar,
då får vi kanske prova oss fram var vi ska lägga de
olika bitarna. Vissa ledtrådar får vi naturligtvis av
det mönster som det färdiga pusslet ska bilda.
Det positiva med ett sådant pussel är att det hela
tiden kan fogas nya bitar till den helhet som redan
finns färdiglagd. Man kan även ha olika bitar som
passar på de olika sidorna. Passar en bit inte ihop
med bitarna på en sida, så stämmer det på en annan sida!
Så här kan man fortsätta nästan hur länge som helst!

Men å andra sidan så kan vi fortsätta att lägga
bit efter bit och få en jättestor sammanhängande
bild, som kan byggas på i det oändliga, åt alla håll.
En pusselbit kanske passar ihop med samtliga bitar utom
på en sida. Alltså kan vi då se att denna pusselbit inte
har hamnat på sin rätta plats, vi måste då ta bort den.
Vi vet ju i alla fall att det finns något annat ställe
där denna bit ska vara, där den passar precis!
När vi har hittat rätt platser åt samtliga pusselbitar,
känner vi en stor tillfredställelse med vad vi gjort!
Men skulle vi varit tvungna att, nästan med våld,
trycka dit någon av bitarna så syns det snart att
det vi skapat inte ser bra ut i sin helhet.
Varje liten pusselbit måste hamna på rätt plats,
både när det gäller färg och form. Olika pusselbitar
kan vara lika vackra, men inte passa in i varandras pussel.
de ska vara i sitt eget pussel för att helt komma till sin rätt.
Två exakt lika pusselbitar passar i regel inte ihop,
de måste i stället komplettera varandra!

Livet består av många olika pussel-läggare,
och många olika sorters pussel, med eller utan ramar!
Finns det ram runt en grupp så kan inte denna grupp
utökas eller utvecklas åt något håll. Det är alltså
viktigt för utvecklingens skull att inte göra ramar
omkring sig och sitt. Ser däremot en grupp ut som ett
vanligt pussel utan ram, så kan vissa problem uppstå när
vi ska få till en helhet av alla lösa bitar. Ju tydligare
en pusselbit är till färg och form, desto lättare är det
att finna den rätta platsen åt den.

Ser vi alla oss människor som pusselbitar, så förstår vi
att ju tydligare vi är, desto lättare kan vi finna vår
rätta plats i olika sammanhang. Detta gäller
såväl i arbetsliv, som i vårt privata liv.
Brukar vi våld på oss bara för att passa in på en
plats så märks det om man tittar noga, och känner
efter på ytan. Även om det känns som om ytan är slät
så känns det alltid på undersidan om det är skarvar
som inte går att dölja. Precis som pusselbitarna,
måste vi, vad gäller färg, form och mönster, hamna
i det sammanhang där vi stämmer in!

2 kommentarer:

MARLENE sa...

Så väl skrivet och så sant. livet är ett stort pussel och alla bitar måste få ha sin plats. tack för att du skrev det och tavck för att du visade det än en gång.

Elisabeth sa...

Först nu så kom jag på att jag skulle ju läsa det du hade skrivit om pussel... å vad bra det var!! Så tänkvärt om hur vi alla är som pusselbitar. Så sant, min vän...

Varm kram... och tack för ett tänk som hjälper mig att bygga vidare på mitt pussel! Tack snälla...