 |
| Altaret i Bollebygds kyrka idag. |
Här i Bollebygd finns min pappas grav och i Rävlanda finns mina svärföräldrars grav.
Innan dess var det jobb för min del.
Ett jobb som denna dag betydde att jag skulle vara i Bollebygds kyrka mellan klockan 12.30 och 18.00 Det var öppet för bön, ljuständning samt gemenskap och kaffe ända fram till kvällens musikgudstjänst, som blev ganska välbesökt.
Detta är en dag som ger så mycket - men den kan också ta ganska mycket.
Som säkert många av er bloggläsare vet om så hände det ju en oerhört tragisk olycka på vår kyrkogård för två veckor sedan, en 8-årig flicka omkom när hon fick en gravsten över sig.
Olyckan har bidragit till att samtliga kyrkogårdar i hela landet kontrollerar gravstenarna ordentligt och lägger ned de stenar som inte står stadigt.
Denna flickas död påverkar i allra högsta grad oss alla och även denna helgens gudstjänster och andakter.
Det brinner så många ljus vid kyrkan som en tröst till de anhöriga och som en hälsning/vördnad för lilla Linnea. Vi blir alla så berörda av all sorg som de närmaste känner. Hela bygden vill stötta och bära dem genom detta.
Med sorg är det ju så att ingen annan kan ta över den, utan var och en måste själv gå rakt igenom, men vi kan vara med och göra det sorgen lite mindre tung genom gemenskap, ofta i tystnad, och med böner.
Ingenting blir bättre för att vi försöker "ta över" andras sorg - för det kan vi inte.
Istället kan det bidra till att ännu fler mår dåligt och vem ska då orka med att "bära" de som behöver vår omsorg.
Jag tycker att mamman och pappan i familjen är så starka i sin sorg. Styrkan sitter i att de vågar visa sin sorg öppet, de sluter sig inte inne i sig själva utan innesluter andra i sin sorg.
De vågar gråta helt öppet och det hjälper oss andra att våga visa våra känslor och medkänslor.
Hela Bollebygd finns runt omkring familjen som så osannolikt och hårt har splittrats.
Dessa känslor gör att denna helgen känns extra mycket inom oss.
En tanke som väckts inom mig är hur vi alla hade agerat om det varit en helt nyinflyttad familj.
En familj utan det stora nätverk som "gamla" kommuninvånare har. Jo då, jag räknar mig till de "gamla" kommuninvånarna, jag känner väldigt många Bollebygdsbor.
Men - hur agerar och reagerar vi när något drabbar dessa som inte fått ett skyddsnät ännu.
Jag vill bara att vi alla, vilken ort vi än bor i, tänker efter lite extra.
Kanske är det så att vid sådana tillfällen måste kyrkan ännu mera vara det där extra stödet som lyfter och bär.
Allvarsamma tankar, men en sådan här helg kan ge många tankar och känslor.
Imorgon blir det återigen en påminnelse om att döden är en del av livet.
Då, på Alla själars dag, läses namnen på alla dem som dött sedan förra Allhelgonahelgen. Vi tänder ljus för var och en. Detta år varierar åldrarna mellan 100 år och 8 år.
Livslängden vet vi ingenting om - alltså ska vi leva våra liv fullt ut medan vi kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar