Moln som skuggar solen

Sitter och är ledsen över att det ibland är så svårt att få ihop saker och ting i livet.
Just nu gäller det att inte kunna ställa upp när ens barn och barnbarn behöver lite extra hjälp och man av olika anledningar inte kan ställa upp.
 Jag vill ju så gärna göra det jag kan för alla de mina.
Men tyvärr känns det lite för ofta som att jag måste välja mellan mycket och många på olika sätt.
Som mormor och mamma vill man ju finnas för dem man älskar allra högst.
Nåväl, just nu är det som det är men inte stämmer det alltid att det är "tanken som räknas". Praktisk handling måste till för att det ska göra någon nytta.
Men - jag ska se till att vara bättre på att finnas till i framtiden, det är min ambition.

Denna söndag ska jag ge mig ut och gjuta några betongänglar och ta tag i några gamla brädor som ska förvandlas på olika sätt. Det kan lindra det ledsna hos mig.

Imorgon ska jag boka en 3-timmars tur på Göta-kanal som vi hoppas kunna genomföra på onsdag.
En julklapp från barn och barnbarn.

 Nu blir det betonggjutning ute i sandlådan som jag fick i morsdagspresent för några år sedan. ;)

Kvinnoförnedring

Rubriken är nog lite väl hård, men i förlängningen kan det vara just så.
Jag var i Borås igår för att handla lite olika saker till vårt adventssamkväm som ska vara på Bollegården nästa fredag.
Lite vinster till lotteriet och dukar, servetter mm.
Då passade jag på att stanna till vid Myrorna också. Jag hittade en del saker som jag köpte. Medan jag gick runt och kollade bland porslin och annat fick jag syn på en pryl som jag inte just då tittade närmare på. Såg bara att det var en porslinssak i form av en yppig kvinna som låg ned på rygg med benen böjda och knäna isär.
Ville helt enkelt inte titta mera.
Jag gick och betalade mina saker, men på väg ute kunde jag inte låta bli att titta lite närmare på vad kvinnofiguren egentligen var.
Då såg jag att det var ett askfat där det stod "Hott ashes here" runt kvinnans navel.
Jag blev arg och upprörd över detta.
Tänkte alltså steget längre på att det är så många kvinnor som blir brända av glödande cigaretter som en del av misshandel.
Jag tog med mig askfatet till kassan och betalade de få  kronor det kostade.
Samtidigt sa jag att jag skulle slå sönder det och kasta bort det och att jag tycker att det borde vara lite gallring bland allt de får in till försäljning. Allt passar kanske inte att säljas.  Man bör tänka på att det är Frälsningsarmén som är huvudman och inom kristenheten ska vi vara mera vaksamma vilka budskap vi kan föra vidare.
Jag såg inte detta som "en kul grej" - tvärtom.
Utanför butiken slog jag sönder det och kastade resterna i papperskorgen.

Sedan var min frustration borta.  ;)

Onsdagsrapport

Denna onsdag då "Enstaka" har skurat överallt där jag varit har nu blivit till sen eftermiddag.  ;)
Ja var så seg upp ur sängen men kom upp till slut.
Dottern i Björlanda ringde och vi bestämde lite om påsken.
Medan jag drack kaffet bestämde jag mig för att åka iväg till Fristad och ta med mamma till affären och apoteket. Kände att jag måste göra detta för att vara tillfreds med mig själv. Hon har inte varit i centrum någon gång sedan de flyttade dit i början av mars. Nu ville hon köpa lite godis och frukt, samt en tidning.
Vi passade också på att besöka Ekelunds vävkammare. Där finns så mycket fint och så mycket som man vill ha. ;)

Efter Fristadbesöket stannade jag till i Borås och handlade några saker som jag funderat över ett tag. En enkel liten torkställning att hänga upp lite tvätt på samt några fler plastbackar till klädkammaren.
På hemvägen hämtade jag en kaffebryggare som jag vunnit på IOGT/NTO lotteriet, Miljonlotteriet heter det också. Tidigare har jag vunnit en solstol, en pappersstrimlare och ett set med Mon Ami muggar. :D

Kaffebryggaren är en OBH Nordica.
Blir nog bra och jag kommer att använda den även om vi har en bra perkulatorbryggare. Men med perkulatorn blir det alltid lite sump i kopparna, det blir det inte med denna nya. ;)







Nu ska jag städa av och påskpynta lite här hemma.

Pusselbitar

Texten nedan skrev jag på min hemsida för flera år sedan. Nu lägger jag även upp den här på min blogg. Kom ihåg den när jag läste bloggen "Carpe Diem" för en stund sedan.
Jag har fött veta att flera konfirmandledare har använt texten i sina grupper, vilket känns både överraskande och roligt.

Alla har väl någon gång lagt ett pussel.
Har ni försökt att lägga ett pussel som
innehåller väldigt många bitar, kanske flera tusen.
Om då alla dessa ser nästan likadana ut,
samma färg och form, men ändå inte helt lika,
är det väldigt svårt att få bitarna på rätt plats.

När vi var små började vi med pussel som hade
få och stora bitar med tydligt mönster, så att
man direkt kunde se var de passade in.
Efter ett tag så blev bitarna mindre och fler,
men ofta var det en ram runt pusslet så att vi
lätt kunde veta hur stort pusslet skulle vara.
På ramen finns också mönstret så att det blir
enkelt att lägga först hörnbitarna, och sedan de
andra kantbitarna. Ramen bildar alltså gränsen.

Så småningom började vi lägga pussel som innehöll
fler och fler bitar, mer och mer lika varandra.
Det finns inte några tydliga mönster eller drag
som visar var de olika pusselbitarna hör hemma.
De ser nästan ut som om de vore, som man säger,
stöpta i samma form. Inte finns det heller någon ram,
som håller ihop det hela. Kantbitarna som begränsar
hela pusslet finns naturligtvis, men även de är svåra
att lägga på rätt plats från början.

Efter ett tag, kanske det rent av måste gå flera dagar,
så har vi i alla fall fått till en stomme för vårt pussel.
Då ska vi börja att lägga bit efter bit på rätt plats.
En hel del bitar passar på många ställen, tror man, tills de
andra bitarna ska passas in med dem. Då kan det bli problem.
Skulle vi råka ha ett pussel som helt saknar kantbitar,
då får vi kanske prova oss fram var vi ska lägga de
olika bitarna. Vissa ledtrådar får vi naturligtvis av
det mönster som det färdiga pusslet ska bilda.
Det positiva med ett sådant pussel är att det hela
tiden kan fogas nya bitar till den helhet som redan
finns färdiglagd. Man kan även ha olika bitar som
passar på de olika sidorna. Passar en bit inte ihop
med bitarna på en sida, så stämmer det på en annan sida!
Så här kan man fortsätta nästan hur länge som helst!

Men å andra sidan så kan vi fortsätta att lägga
bit efter bit och få en jättestor sammanhängande
bild, som kan byggas på i det oändliga, åt alla håll.
En pusselbit kanske passar ihop med samtliga bitar utom
på en sida. Alltså kan vi då se att denna pusselbit inte
har hamnat på sin rätta plats, vi måste då ta bort den.
Vi vet ju i alla fall att det finns något annat ställe
där denna bit ska vara, där den passar precis!
När vi har hittat rätt platser åt samtliga pusselbitar,
känner vi en stor tillfredställelse med vad vi gjort!
Men skulle vi varit tvungna att, nästan med våld,
trycka dit någon av bitarna så syns det snart att
det vi skapat inte ser bra ut i sin helhet.
Varje liten pusselbit måste hamna på rätt plats,
både när det gäller färg och form. Olika pusselbitar
kan vara lika vackra, men inte passa in i varandras pussel.
de ska vara i sitt eget pussel för att helt komma till sin rätt.
Två exakt lika pusselbitar passar i regel inte ihop,
de måste i stället komplettera varandra!

Livet består av många olika pussel-läggare,
och många olika sorters pussel, med eller utan ramar!
Finns det ram runt en grupp så kan inte denna grupp
utökas eller utvecklas åt något håll. Det är alltså
viktigt för utvecklingens skull att inte göra ramar
omkring sig och sitt. Ser däremot en grupp ut som ett
vanligt pussel utan ram, så kan vissa problem uppstå när
vi ska få till en helhet av alla lösa bitar. Ju tydligare
en pusselbit är till färg och form, desto lättare är det
att finna den rätta platsen åt den.

Ser vi alla oss människor som pusselbitar, så förstår vi
att ju tydligare vi är, desto lättare kan vi finna vår
rätta plats i olika sammanhang. Detta gäller
såväl i arbetsliv, som i vårt privata liv.
Brukar vi våld på oss bara för att passa in på en
plats så märks det om man tittar noga, och känner
efter på ytan. Även om det känns som om ytan är slät
så känns det alltid på undersidan om det är skarvar
som inte går att dölja. Precis som pusselbitarna,
måste vi, vad gäller färg, form och mönster, hamna
i det sammanhang där vi stämmer in!

Kallt - men vackert med snön

Idag är det minsann kallt!
19 grader på morgonen.
Brasan brinner i kaminen och värmer gott.

Igår var jag och K med blivande bruden G och inhandlade brudklänning. ;)
Även blivande brudgummens mamma och syster följde med.

Vi åkte på vackra vintriga vägar till Blidsberg och Isabellas Festmode.
Den 3 km långa vägen upp i skogen var så vacker att åka.
Solen sken och snön gnistrade.
På väg neråt igen höll vi på att bli rammade av en snöplogande traktor.
Men allt gick bra.

Efter en kopp kaffe hos familjen H i Ulricehamn åkte vi ned till centrum och församlingsgården där bröllopsfesten ska vara den 6 mars. Känns bra att få en bild av lokalen så här innan vi bestämmer dukning och annat praktiskt.

Efter den utflykten serverades det lunch hos familjen H innan K och jag åkte hemåt mot Borås och Bollebygd igen.
I Borås släppte jag av dottern eftersom hennes make och son var hos familjen A och åkte pulka. Skulle någon undra över var dotter C var kan jag tala om att hon troligen befann sig i Jönköping. Nu vet ni att jag hade ganska bra koll på min familj även om jag var borta nästan en hel dag. ;))
Viss ja, glömde ju skriva att make och hund var kvar hemma och njöt av friden utan maka och matte. ;)

Nu hänger här alltså för tredje gången en brudklänning här hos oss i väntan på att få bäras av en av våra döttrar.

Apropå döttrarna. Jag har bett att de ska säga ifrån om/när jag blir en sådan mamma som jag inte vill vara. Tjatig, gnällig mm. Men --- de har inte sagt ifrån trots att jag själv insett vart jag varit på väg. OK, nu vet jag ju vad jag ska se upp med och föröka att inte falla i dessa gropar.
Hör ni döttrar - jag lovar att göra mitt bästa - men säg ifrån när ni märker att jag är på väg åt det hållet igen.


Idag hoppas jag att få lite saker fixade. Hoppas att få orken och lusten att sätta igång med det jag vill ha gjort.

Hoppas att alla ni andra också har/får lust och ork.

Helg i "lagomtakt"

Söndagsförmiddag och make samt hund är i skogen.
Jag ska fixa till några kort, scrappa alltså.

Lördagen ägnade jag åt att plocka och röja lite lätt.
Lyckades även få klart de sjalar jag stickat.
Nu har de alla varsin blomma som kan användas som brosch.

På bilden här till höger ser man tre av de sjalar jag hittills virkat.
Nu håller jag på med sjal nummer åtta. ;)
Fler ska det bli eftersom jag tänker försöka sälja lite av det hantverk jag gör. Detta kommer att ske på en annan bloggsida - KalegnI.

Mellan klockan 15-18 jobbar jag idag. SoS-gudstjänst, vilket innebär att det är gudstjänst för Små och Stora.

För övrigt har det varit en hel del under veckan som gått.
Måndag och tisdag var jag på kurs.
Jag slutade tidigare på tisdagen eftersom det ju var begravning.
Pappa hade ramlat på lördagskvällen. De kunde alltså inte följa med på begravningen. Jag insåg att det skulle betyda mycket för pappa om jag gick dit och sedan kunde berätta om hur fint det var. Alltså körde jag till Fjärås kyrka och deltog i begravningsgudstjänsten men inte på minnesstunden.
I kyrkan var det verkligen en stund som verkligen speglade O.
Där fanns både dragspel och gitarr."Han är min sång och min glädje" liksom "Klöversnoa" spelades och sjöngs av en duo som brukade spela på gammeldanserna där hela det gamla gänget brukade träffas. Då var det inte många som kunde hålla tillbaks tårarna.

Denna begravning fick mig att se hur nära det kan vara tills detta kan gälla oss i vår familj.
Kan inte förklara riktigt hur jag kände/känner det - men så är det.

Nu skymtar solen lite bakom molnen.
Bör ta en promenad medan dagsljuset finns.

Gör skillnad på människor

Jag har kommit underfund med att jag inte behandlar alla lika.
Det finns en människa som jag inte är lika tillåtande mot
som jag är mot andra jag möter.
Om hon begår något fel, det behöver inte vara stort,
har jag svårt att låta henne glömma detta.
Väldigt ofta påminner jag om hur dumt det var.

Utseendet ska vi inte tala om.
Där kan jag var väldigt kritisk.
Varför ser hon inte att hon borde gå ner många kilo.
Ibland när man passerar ett skyltfönster
tycker jag lite synd om henne som får se sin spegelbild.
Men - hon har sig själv att skylla, säkert ingen bra karaktär.
Vill hon inte göra saker som kan anses nyttiga -
ja då klankar jag på henne.
Inte ska väl hon behöva vila sig, eller tänka på det roliga först.
Andra som jag pratar med uppmuntrar jag däremot till att vila
och ta hand om sig på ett bra sätt.

Dessutom tycker jag nästan alltid att saker som hon gjort
kunde ha gjorts bättre och/eller snabbare.
Som ni märker är jag inte alls snäll mot denna kvinna.
Ofta tycker jag att hon är på fel ställe -
hon borde varit någon annnanstans och gjort någon glad
eller hjälpt till på ett bättre sätt.

Om någon säger något sårande till henne säger jag oftast att
"det där var väl inte så farligt, det tål du nog."
Kan även säga att "om de säger så då
måste det väl ligga något i det också - inte är det väl lögn"

Jag lämnar henne ingen ro alls om jag tycker att någon behöver hjälp,
även om det kan finnas flera som skulle kunna göra det istället.
De andra kan ju behöva ta igen sig,
och vill du vara omtyckt så måste du verkligen ställa upp!
Så säger jag.

Så här kan jag bete mig dagligen,
och enbart mot denna människa!
Inte vet jag varför - det jag vet är att denna kvinnas blick
möter mig i spegeln varje dag.

Solig vinterdag

En verkligt vacker vinterdag har det varit idag. Tyvärr har jag inte haft möjlighet att vara ute i solen, vilket jag hade hoppats.
Jobb och annat har tagit tiden.

Jag hade två timmar ledigt på eftermiddagen, men insåg att en stund i sängen var det bästa för mig just då.
Sov inte så många timmar natten som gick, och det kändes idag.






Det som jag skulle vilja skriva kan jag inte skriva. Det skulle stått här på raderna mellan dessa stycken. Nu blev det ett mellanrum istället.

Mellanrum - är det något mellan två rum?
Kanske ska det heta emellanrum - "atmosfären" emellan två personer?
Är det något tillstånd mellan vaken och sömn/sömn och vaken?
Kanske det tillståndet då man hör och förnimmer fast man ändå inte är vaken?
Många tankar om hur detta ska beskrivas.
Jag skrev lite om detta för några år sedan då jag läste en 10-poängskurs i psykologi på Högskolan.
Då handla det också om "Överföringsobjekt".
Kanske något av detta hamnar här på sidan så småningom.

Återigen har dagen gått och klockan visar på "sovtid" för oss här i huset.
Imorgon är jag ledig och hoppas att krafterna ska räcka till för att få städat och påskpynta.
Om jag får gjort detta så ska ni få bildbevis. :-)

Bra dag!

Väldigt bra föreläsare har jag lyssnat på idag.
Vi var drygt 450 stycken som samlades till föreläsningar på Radison Hotell vid Centralen i Göteborg denna soliga torsdag.
Hälften från sjukvården och hälften från Svenska Kyrkan.
Överskriften för dagen var: Vi behöver varandra - sjukvården och kyrkan. Göteborgs - och Skara stift ordnade detta seminarium.

Biskop Carl-Axel Aurelius hälsade välkommen.
Sedan gick Hälsominister Maria Larsson upp i "talarstolen".
Hon hade mycket bra och tänkvärt att säga.

Efter henne lyssnade vi alla till Tomas Sjödin som sin vana trogen talade engagerat och gripande om vård och Närhet. Han tycker att vi ska skriva ordet Närhet med STOR bokstav - därför gör jag det. :-)

Lite, lite segare blev det att lyssna på ett team från Uddevalla som pratade om sitt projekt Till viss del berodde det på att detta var precis före maten och att de använde en enkel overhead som endast de som satt mitt framför kunde läsa från.

Efter en god middag och lite rast var det dags för nästa pass.
Egon Rommedal, psykoterapeut, pratade även han i 45 minuter. Men det kändes som om han nyss börjat när han slutade. Väldigt givande och underhållande var han.

Sedan kom ytterligare ett team och berättade om sitt arbete.
Denna gången var de från Borås och lite intressantare var det att lyssna på detta. (Inte för att de kom från Borås *ler*)

Så var det dags för Gunnar Eckerdal att prata.
Även han var en inspirerande man att lyssna till.
Mycket skratt och eftertänksamhet blev det.

En summering avslutade innan vi gick mot centralen och tog bussen hem till Bollebygd igen.
Till Göteborg hade vi åkt tåg, skönt att slippa bilköer och parkeringsproblem.
Nu åkte vi nästan ända fram till föreläsningslokalen - inte dumt alls.

Detta var min torsdag och jag är väldigt nöjd med den!

För 20 år sedan!

Idag har jag röjt i mitt "syrum",
eller kanske det blivit lite mer av ett slags "hobbyrum".
Jag kastade en massa handarbetstidningar från 1979 och fram till 2002.
Klippte ut och sparade en del saker som jag verkligen ville ha kvar.

När jag sorterade bland tidningarna hittade jag en gammal tidning som hette (heter?) Budkavlen.
I detta nummer, 1 1987, fanns det några dikter av en kvinna vid namn Lilian Skattberg.
Jag tycker att dessa dikter faktiskt kan vara lika läs- och tänkvärda nu som för över 20 år sedan.

Här kommer två stycken idag.

Skapelsens krona

Människan är skapelsens krona,
så var det ämnat en gång.
Men nog gick hon vilse på vägen
bland livets gränder och prång.

Vi värnar om vargar och pandor
och det är väl riktigt och bra.
Men måste 4 ton sprängämnen
vi för varje människa ha?

Vi har klarat att flyga till månen,
inte dåligt, det måste man säga.
Men när klarar vi svälten i världen,
att alla åtminstone något får äga?

Datorer vi har som kan klara
att räkna sekundsnabbt och lätt.
Men när ska vi lära varandra
att vänskap är riktigt och rätt?

Vi har sjukhus så stora och fina,
där människor ligger på rad,
och läkedom ges åt det mesta.
Men vem ser till, att patienten är glad?

Vi har lärt oss mycket rent tekniskt,
och det är väl gott och väl.
Men i vetenskapens namn får ej glömmas
att människan också har en själ!

Gummibandet.

Som ett gummiband
sträcks jag åt alla håll
att vara till lags.
Sträck lite för dig,
tänj lite för dig.
Lite till - lite till -
lite till -
Plötsligt brister bandet.
Vem vill ha
ett trasigt gummiband?

Det där med flickor och pojkar som jag funderar över - det kommer en annan dag.

Måndagsbloggande

Alla redan måndag eftermiddag
och jag har inte fått gjort någonting alls.
Jo, bäddat och varit ute med hunden.
Ringt en vän och pratat en timma.
Bloggläsande har det blivit lite grand men desto mer vila.
Trodde knappt att jag skulle komma ur sängen idag,
men det gick så småningom.

Inser att det verkligen är fibromyalgi jag har,
måste väl inse det som läkaren sagt.
Om jag accepterar det så kan jag ju
lite lättare lära mig hantera det på ett bra sätt.
Har haft ont i fingerleder och tår de senaste veckorna.
Även i armarna har det värkt ganska rejält den senaste veckan.
När jag pratade med vännen A på telefon idag så insåg jag med full tydlighet att jag måste leva så att jag mår så bra som möjligt.
Hon har fått diagnosen för många år sedan
och nu blivit sjukskriven heltid.

Några av er som brukar hälsa på här har ju också denna diagnos och vet mycket mer än jag om den.

Nu ska jag strax ta den där promenaden
som jag inte orkade med på morgonen.
Sedan ska jag handla till middagen.
Idag ska vi ha potatismos och kokt köttkorv.
Maken tycker allra bäst om vanlig husmanskost.
Lite rivna morötter blir det också.

Apropå morötter så är det en konstig sak.
När jag äter hela morötter får jag ofta yrsel och svimningskänslor.
Är liksom borta några microsekunder och häller mig i bordet.
detta hände även när jag jobbade som elevassistent och jag trodde att jag skulle svimma och ramla av stolen i matsalen flera gånger.
Har ingen aning om vad detta beror på och har heller inte frågat någon läkare. Det kan bli likadant om jag dricker kolsyrad dricka,
vilket jag gör väldigt sällan.

När jag kollade runt bland några bloggar hittade jag återigen denna dikt som jag tog med hit från My

Att vara stark är inte
att aldrig falla,
att alltid veta
att alltid kunna

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta,
att hoppa högst
eller att vilja mest

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst,
att komma längst
eller att alltid lyckas

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
att ta del av den

Att falla till botten,
slå sig hårt
och alltid komma igen

Att vara stark
är att våga hoppas
när ens tro är som svagast

Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa
för att nå dit .

Något för oss alla att ta till oss.

Återkommer kanske under kvällen,
annars blir det säkert någon tid under morgondagen.
Då är det ju tisdag och tisdagstema igen.

Allt gott önskas er alla.

Ljus i mörkret

Tänkte delge er några av de tankar som for genom mitt huvud idag på mina promenader.
Jag gick nästan samma väg med stavar och sedan en lite kortare variant med hund - då i motsatt riktinig.
Har ni också tänkt på att man ser helt olika saker utmed vägen beroende på åt vilket håll man färdas.

Första tanken kom när jag gick en av stigarna där det inte finns något ljus och gryningen började skingra mörkret.
Idag gick jag ut ca en timma senare än vad jag brukar nämligen.

I mörkret går jag denna kända stig annars och då känner jag mig lite ängslig för att trampa fel, men det brukar nästan alltid gå bra.
I dagsljus ser jag ju och funderar inte alls på var eventuella stötestenar kan ligga.
Men idag var det som sagt gryning och nu kunde jag ana var svårigheterna fanns utefter stigen, men endast ana för jag såg inte exakt vad det var, eller ens var de fanns.
I gryningsljuset såg jag ju lite klarare än i mörkret, men vägen blev lite mer skrämmande då.
Man kunde ana saker, men inte se.
Då kom jag att tänka på att så kan det kännas när man befinner sig långt nere i ett sjukdomstillstånd. Bara mörker som omsluter en. Inte ens en aning om vad som finns runtomkring.
När man börjar komma ur mörkret och det endast är gryning eller skymning - då kan man både ana och skönja var man ska se upp och hur man ska undvika visa gropar.
I dagsljuset, när man är frisk, är det svårt att föreställa sig att man varit så försiktig, eller varit rädd för skuggor och annat på vägen i mörker och skymning/gryning.


Andra tanken kom när jag gick åt andra hållet och tänkte på hur ett litet julgransljus kan lysa upp ett stort mörkt rum.
Tankarna vandrade vidare och jag kom på att när det redan är ljust runt omkring oss så ser vi inte detta lilla ljuset som brinner, inte ens om vi tänder många lus eller ett stort ljus märker vi det särskilt mycket. Värmen kan vi kanske känna, men ljuset tänker vi inte på.

Så tror jag att det kan vara med oss människor också.
När vi har det bra och är friska och vi egentligen har allt vi kan behöva så ser vi kanske inte de där små vardagliga glädjeämnena mitt i vardagen.
Men - när allt är mörker runt oss då lyser detta lilla ljuset upp och vi ser det väldigt tydligt.
Precis så kände jag det när jag läste vad Elisabeth skrivit under torsdagen.
Hon hittade små glädjestunder som lyste upp i den mörka, nästan svarta, tillvaron som just då/nu var/är hennes.

Nu har ni fått ta del av några av mina tankar, dags för mig att ta tag i städningen. har precis sotat ur kaminen och tvättat av glasrutona som var sotiga.

Vädret: Uppehåll och några plusgrader. ganska skönt faktiskt.

Tankar om träd och människor

På en promenad kom dessa tankar till mig.

Kanske kan man likna en människa vid ett träd.
Under barndomen och tidig ungdom - människans vår - kan man tydligt se henne och läsa av kroppsspråket.
Inget som döljs utan känslor och annat ligger öppet.
Ärligheten syns tydligt.
Precis som ett träd om våren.
Inga löv döljer grenar eller stam. Hela trädet ser man.

Så kommer vuxenåren, sommaren,
och som trädet döljs under blad döljer vi oss bakom många saker.
Det kan vara jobb, fritid, pengar och annat som vi anser viktigt.
Vinden sus i trädkronan gör att inte så mycket annat hörs in till trädet.
Så är det för människan också.
Vi lyssnar inte efter annat än det brus som låter högst runt om oss.
Inte lyssnar vi inåt heller.
Vårt inre hörs inte genom brus och oljud runt om oss.

Så går åren och ålderdomen kommer,
och med den faller maskerna av oss,
liksom löven av träden på hösten.
Nu visas återigen det som är vi.
Inget ytligt är ivägen, vi vågar visa vår nakna själ, vågar vara de vi är.
Inget kan dölja vårt riktiga jag för omvälden.
Så är det med träden också.
På hösten tappar de löven och står där nakna hela vintern.
Vi kan se genom det som varit en krona dold av löv.
Nu ser man precis hur trädet ser ut.
Vilka som kan vara de svaga punkterna, var grenarna är svagast och utsätter inte dessa för påfrestning - samt var det är starkast.
Nog blir även många mycket mer färgstarka under ålderdomen,
liksom träden på hösten.
Även detta beror på vilka förhållanden vi levt i levt under alla år.
Vilken jordmån vi haft, hur omhuldade vi blivit, hur djupt rötterna går, hur mycket näring vi fått.
Ingen enda, vare sig träd eller människa, kan leva helt ensam.
Alla behöver andra runt om för att överleva.


Jag vet inte om detta ska hamna under kategorin
"Tokiga tankar" eller under "Allvarliga funderingar".
Välj själva.

Inlägg apropå min kommentar hos Elisabeth.

Börjar med bilden från kommentarssidan hos Elisabeth.
Läste ju in ett "R" mellan bokstäverna O och N.
Ursäkta den enkla humorn, men jag tyckte det såg lite kul ut.


Nu till lite allvarligare saker.
Det där med att våga må bra eller dåligt.

Detta blir lite personligt, kanske på gränsen till privat, men jag skriver ändå.

Våren 2002 var en väldigt bra tid. Jag började må riktigt bra, gick ned 20 kg i vikt, fick bra kondition och allt var härligt.
Så var jag hos läkare i maj för blodtrycket, även det hade blivit bättre.
Jag uppmärksammade honom på att jag hade en knöl på ovansidan av vänstra bröstet.
Han trodde inte att det skulle vara något farligt eftersom jag inte hörde till någon riskgrupp. Rökte inte, hade fött flera barn, ammat barnen och så´nt där som gör att risken minskar.
Men för säkerhets skull blev det en remiss till mammografi.
En vecka före midsommar var jag inne i Borås. Det blev mammografi, ultraljud och punktion.
Tisdagen före midsommar skulle jag komma till läkaren och få besked.

Ni som brukar läsa här, eller har läst min hemsida, vet vilket svar jag fick av läkaren. Om inte så kan ni läsa på hemsidan.

Efter detta har jag aldrig vågat tillåta mig att må bra. Den rädsla som jag känner för detta är så jobbig.
Jag vill ju må bra! Men är så rädd att om jag går ned i vikt och allt känns bra så drabbas jag igen av något hemskt. Detta ger ångest, och jag kan inte tala om detta för tänk om andra ser mig som "tokig".
Jag försöker bearbeta det, och ibland tror jag att jag lyckts, men så kommer det tillbaks.
Jag vet ju att risken att jag ska bli sjuk igen är större ifall jag inte gör allt för att må bra, men det hjälper inte.

Med detta vill jag säga att det kan krävas mod för att våga må dåligt, men också för att våga må bra.

Nu ska jag ta tid till sådant som ska göra att jag mår bra.
Kan ju i alla fall göra ett rejält försök och hoppas att det går vägen den här gången.

En stor del av denna måndag har jag ängnat åt gamla fotografier.
Vilken tid det tar när man börjar titta på gamla foton.
Jag hämtade en hel hög hos mina föräldrar tidigare idag. En del i album och en hel del i kuvert och påsar.
Många minnen väcks till liv.
Nu ska jag börja scanna in flera av fotografierna, så får man se hur de blir. Hoppas att det blir såpass kvalitet att det kan bli nya pappersbilder eftersom vi vill ha kopior av dem.
Jag har tänkt göra fotoböcker av dem också.

Lovar att tala om hur det går med fotona.
Några hamnar säkert också på mina fotosidor med nostalgibilder.

Kul tankeställare

Denna bild klippte jag ur GP för någon vecka sedan.




Jag tycker den var kul.